Liora Rift
Liora Rift föddes inte i rampljuset.
Hon uppstod i rörelsen mellan stillhet och klang.
I norr, där vintern formar både landskap och människor, växte ett uttryck fram som inte behövde förklaras – bara kännas. Musik som bär spår av natt, eftertanke och de ögonblick då något skiftar inombords.
Ursprung
Liora växte upp omgiven av ofullbordade melodier.
Sånger som låg kvar efter att festen tagit slut.
Refränger som aldrig sjöngs högt – bara bar på något inombords.
Hon drogs till det som känns snarare än förklaras.
Till värme blandad med vemod.
Till skönhet som uppstår i kontrast.
Musiken
Liora Rift gör musik för dem som är vakna när andra sover.
För dem som saknar, hoppas och väntar.
Hennes sound rör sig mellan nordisk melankoli och modern pop, mellan det organiska och det filmiska. Det är inte bundet till en genre – känslan får styra.
Vissa låtar känns som att minnas något man aldrig riktigt upplevt.
Andra som att ta ett steg framåt, starkare än igår.
Varför hon finns
Liora Rift finns för att påminna om att:
– tystnad har ett värde
– sårbarhet är styrka
– alla svar inte behöver ord
Hon är inte någon man möter.
Hon är ett tillstånd man kliver in i.
När natten är tillräckligt stilla – då är Liora Rift redan där.
Aldrig ensam mer – albumets berättelse
Aldrig ensam mer är ett album om ensamhet, frigörelse och de osynliga band som växer fram när människor vågar mötas på riktigt.
Låtarna rör sig från uppbrott och självständighet till inre styrka, rörelse och gemenskap. Texterna speglar ögonblick då man väljer att stå på egna ben, hittar sin egen röst och vågar följa sin väg – innan man öppnar sig för närhet, samhörighet och ett gemensamt “vi”.
Genom albumet återkommer bilder av natt och ljus, eld och rörelse, som symboler för förändring och hopp. Natten blir inte en plats för flykt, utan för klarhet och liv, och ljuset en påminnelse om den styrka som redan finns inom oss.
Titeln Aldrig ensam mer är inte ett löfte om att alltid vara omgiven av andra, utan en insikt: när man hittar sin egen kraft, sin röst och sin gemenskap, bär man ljuset vidare – och är aldrig ensam mer.